Vi bodde på den lilla udden precis vid havet. Vårt hus låg lite skyddat bakom en kulle, men ibland kunde vi ändå känna hur huset rörde på sig när det stormade och hur det ven i skorstenen. Mina föräldrar var ”havsmänniskor” båda två. De hade träffats på en kryssning och på deras smekmånad hade de åkt halva jorden runt i pappas båt. Men sedan fick de barn och var tvungna att bosätta sig lite mer.
Fram till jag var 10 år bodde vi på pappas båt i en hamn en bit utanför Stockholm. Men för snart fyra år sedan hände en olycka som gjorde att vi flyttade ut till rucklet på udden. Jag kommer alltid att minnas den kvällen och hoppas att jag aldrig kommer att uppleva något värre.
Jag vantrivs här i rucklet (som jag fortfarande kallar det även om vi har renoverat det). Men jag har inte hjärta att klaga för mina föräldrar. Den senaste tiden har de båda verkat så trötta. Som om alla år på land har suddat ut deras livsglädje. Jag hatar att tänka att de hade varit lyckliga om bara jag och min syster inte hade fötts. Men det är precis vad jag tänker när jag och min syster går hem från skolan en dag.
– Tänker du någonsin på den där natten? frågar hon.
Vågorna slår mot båten, allt gungar. Jag skriker när tallrikarna far i golvet och jag faller... ”Malin!” Mammas röst hörs i kaoset. Jag hör den fortfarande eka i mitt huvud när jag slungas ner i de vildsinta vågorna. Det svarta, hotfulla havet…
– Det är väl klart jag gör.
Hur skulle jag kunna undvika det? Varje natt när alla har gått och lagt sig och allt blir tyst i huset, så dyker minnena upp.
Luft, finns ingen luft. Kan inte andas…
Min yngre syster Felicia tittar upp på mig. Hon är fyra år yngre än jag och har nästan inga minnen alls från olyckan.
– Varför pratar ni aldrig om det, då? Jag har hört att det är bra att prata om såna saker.
– Vadå såna saker, säger jag lite ilsket. Det finns väl ingen som vet hur vi har det. Det kanske är bäst för oss att bara försöka glömma det och koncentrera oss på framtiden i stället.
– Men du har ju varit rädd för havet ända sen dess, tror du inte att du borde försöka möta din rädsla?

Malin… Malin... Någon ropar på mig. Malin, kom! Jag ligger i min säng som vanligt, men i natt hörs en röst som ropar och en sång i natten…
Kom, kom till oss
Livet här är enkelt
Inga olyckor finns det här
Inga minnen finns här kvar
Dyk ner, till allt, till oss
Kom, kom till oss
Och jag går, ut i natten och bort mot havet. ”Möt din rädsla”. Ja, det ska jag. Men jag är inte rädd. Bara lättad att jag äntligen ska slippa allt det olyckliga. Jag klättrar snabbt ner till stranden och struntar i att jag tappar mina tofflor. Jag hör bara sången nu. Kom, kom. Och jag vadar snabbt ut i det mörka vattnet som slår upp runt omkring mig. Konstigt, uppifrån huset såg det ut att vara vindstilla, men nu är vågorna stora. Men sången skjuter bort mina tankar och jag kastar mig ut och blir ett med havet…
Vatten överallt. Kan inte se kan inte andas. Smärta, rädsla, panik! Var är jag? Kom och rädda mig någon!
Jag vaknar med ett ryck. Jag tycker fortfarande att jag kan känna vattnet mot min hud och sjögräset vid mina ben, men jag sitter i min säng och allt var en dröm. Det verkade så verkligt, men, nej det var en dröm.
Jag svettas och rummet är varmt och kvavt. Fönstret måste ha stängt sig i något korsdrag. Jag fläktar mig lite med handen och försöker lugna ner mig medan jag fumlar med att öppna fönstret igen. Jag öppnar det på vid gavel. Havet ligger spegelblankt.
Jag tar ett djupt andetag med kall luft och går för att hämta ett glas mjölk. Ta det lugnt, det var bara en dröm. Jag är i trappan när en liten röst hörs från havet.
Kom, kom. Du kommer